#sistasidan i något så stort men ändå
så litet i det stora hela. En dröm som är på god väg att gå i uppfyllelse. Livrädd och taggad på samma gång. Som en bebis man lämnar bort för första gången.
Hade ni velat läsa den, boken om resan hem. Om att göra det inre jobbet. Om att läka och förstå att man egentligen varit tillräcklig hela tiden!?
.......................................
Jag har bestämt mig för att bryta upp med henne. Hon som jag gjort allt för att bli, men som jag aldrig kommer vara. Den perfekta tjejen. Hon som inte existerar på riktigt, förutom i mitt eget huvud. Jag har hittat på henne. Försökt göra hennes egenskaper till mina. Hon med brunt hår, trötta ögon och ett stort leende. Hon med en drink i handen. Hon med höga klackar och en trasig aura. Hon som stått och vacklat på kanten alldeles för länge nu. Hon som befinner sig mitt i vimlet av människor och vänner men som ändå känner sig ensammast i världen. Hon som längtat efter ro men som letat på fel ställen. Hon som greppat och släppt kontrollen om vartannat, febrilt - som om hon drogs mot ett håll men någonstans visste att hon måste gå åt ett annat. Det är dags att bryta upp med henne för jag orkar inte längre bära oss båda. Hon. Den perfekta tjejen kommer stå ensam kvar bland vimlet av folk som kan hennes efternamn men som inte kan stava till det, bland ånger och förfall; dimma och hopplöshet. Jag stannar nog lite till men snart, snart lämnar jag henne. Jag har alltid älskat henne, men jag måste lära mig att älska mig själv mer.
